Hur skall man må bättre? Hur skall man göra för att inte känna sig så vissen?
Mina höfter håller på att ta kål på mig, dom hindrar mig från att göra kuliga saker. Umgås med mina barn.
Jag kan nästan aldrig vara med på någonting, och gör jag det ändå får jag ha så ont så länge. Detta gör mig så slut.
Jag har nu fått hjälp men alla jäkla undersökningar tar ju sådan lång tid. Jag älskar mitt jobb, men jag pallar inte med att jobba fullt ut. Detta gör att man blir så ledsen. Jag vill ju så gärna jobba. Tycker att man skall få snabbare hjälp då man vill ut i arbetslivet 100%.
Jag är inte lastgammal men jag känner mig som det. Varje år i ca 4-6 år har jag tänkt att nästa år kommer jag att kunna göra allt som jag vill. Men när det året kommer och jag är i precis likadan form som föregående år gör mig så arg.

Först fick jag höra att foglossning kan man ha i 2 år efter graviditeten. Tar det längre tid än 2 år är det något annat. Efter att 2 år hade gått trodde dom att jag hade ljumskbråck, bukväggsbråck, cystor i livmodern osv. Dessa undersökningar har farit fram och tillbaka och hela tiden har jag sagt att det är i höften!!!!!!!!!!!!!! Men lyssnar sjukvården. NEJ. Nu äntligen efter alla dessa jäkla år kommer en läkare och säger att jag fått labrumsskador dvs pålagringar på höftkulorna. En sådan simpel jäkla sak som bara är att slipa bort, nä varför göra något snabbt och smidigt då vi skall göra ytterligare en MR med kontrast denna gång som tar 3 mån innan man får och sedan skall jag vänta säkert minst 3 månader till för artroskopin i höften. Jävla sjukvård.

KÄnns som om jag kommer att bli pensionär innan jag kan leka ute med mina barn. Kul syn att se en pensionär på crossbanorna. Har ju alltid sagt att jag skall börja köra cross igen när jag blir frisk, skrattretande.

Det är verkligen inte kul att jämt måsta sitta i en soffa medans man ser familjen springa omkring och busa, städa osv. Sitta och ligga är ju bästa för mig. Men hur kul är detta.? Snart orkar jag inte vara glad längre. Helst av allt skulle jag vilja gömma mig i några år och ploppa fram när jag är fri dessa skithöfter. Då behöver inte min energi gå åt till att vara glad, kämpa för att visa skitmänniskor att jag gör så gott jag kan. En del vet ju inte ens om mina höftproblem. Kanske jag skulle lära mig lite av dom och försöka glömma skiten, ha ha. Det är mest dessa jag vill gömma mig ifrån. Dom får mig att känna mig värdelös. Samtidigt är dom väldigt bra på att gnälla om sig själva, komiskt.

Nä nu är det färdiggnällt för mig. Snacka om terapi;)